Professorn: Mångfald främjar jazzlärande

Vilka elever känner sig och sin identitet inkluderad i musikundervisningen och vilken betydelse har det för att lära? Den frågan ställde sig Guro Gravem Johansen i en studie med en lärare och tio elever på en jazzskola för barn i Oslo. Guro är professor i musikpedagogik vid Karlstads universitet och har en lång erfarenhet som musiklärare i grundskola, gymnasium och på musikhögskolor.

– Att utveckla en färdighet, som att kunna improvisera i jazz, kräver övning och att eleven samtidigt utvecklar sitt självförtroende i färdigheten.

–  När eleven får uppleva ”att den kan” skapas en tilltro till den egna förmågan som kan vara avgörande för att våga försöka och fortsätta öva även när man möter utmaningar i lärandet.

Tillit till egen förmåga

Tilliten till den egna förmågan, self-efficacy på engelska, byggs till stor del av egna tidiga erfarenheter av att klara av en utmaning, men också av att observera andra som liknar en själv klara utmaningen, alltså genom identifiering med andra.

– Barn letar efter andra människor som de kan spegla sin identitet i. De dras ofta mot områden där hittar andra att identifiera sig med. I jazzhistorien har framför allt manliga musiker lyfts fram, medan kvinnliga och icke-binära jazzmusiker ofta har blivit osynliggjorda och utelämnade från jazzhistorieberättelsen. En pojke hittar lättare förebilder i jazzvärlden, och dras in i genren. Flickor saknar samma möjligheter att hitta förebilder som de kan identifiera sig med, och kan därmed lätt tro att jazz inte är för dem.

Försökte undvika stereotypa val

I ett forskningsprojekt genomförde Guro Gravem Johansen en etnografisk studie för att få en djupare bild av hur lärandet gick till på jazzskolan Improbasen i Oslo. Improbasen erbjuder undervisning inom bland annat saxofon, piano, trummor och trumpet med minst en timmes lektion i veckan för eleverna. Det finns många likheter med den kommunala frivilliga fritidsundervisningen, kulturskolorna, i Sverige, men Improbasen har en uttalad ambition att skapa förutsättningar för framtida kvinnliga jazzmusiker och rekryterar minst hälften kvinnliga elever. Eleverna har i vissa fall möjlighet att välja instrument, men behovet av att skapa en lämplig mix för att bilda olika ensembler prioriteras före elevens val, samtidigt som köns-stereotypa val av instrument undviks. Exempelvis valde pojkar i högre grad trummor och bas än flickor och flickor önskade i vissa fall att sjunga, men skolan försökte undvika sådana stereotypa val.

I studien följdes en lärare, tio elever (sju flickor och tre pojkar) och elevernas föräldrar under lektioner och konserter.

– Jag observerade eleverna och läraren och gjorde flera intervjuer med dem och elevernas föräldrar. Det var viktigt att få syn på vad som hade betydelse för lärandet, även det som var informellt och inte uttalas direkt. Hur lär de sig hur en jazzlåt är uppbyggd med melodin, solon och så vidare? Hur lär de sig sånt som är underförstått som turtagning för solon? Att man utbyter blickar, visar med gester och kommunicerar icke-verbalt dokumenterades.

Med utgångspunkt från de dokumenterade observationerna gjorde Guro Gravem Johansen en analys utifrån teorier som handlar om betydelsen av tillit till sin egen förmåga, self efficacy, och lärande genom att observera andra, vicarious learning.

Följde tydliga strukturer

Undervisningen om jazzimprovisation lockade och behöll flickor och pojkar i högre utsträckning än vad som är vanligt inom undervisning i jazz, där man i högre grad lockar och behåller fler pojkar. Anledningarna var främst att undervisningen fokuserade på att barnen tidigt skulle få uppleva att de faktiskt behärskade att spela och improvisera. Eleverna lärde sig stegvis, genom att se och höra andra och härma. Undervisningen följde tydliga strukturer och kompletterades med återkommande tillfällen att uppträda. På så sätt fick eleverna konkreta erfarenheter av att lyckas.

– Undervisningen i sig var systematisk och barnen improviserade inte helt fritt – för att skapa en stegvis utveckling, men när jag frågade eleverna vad improvisation innebär för dem så svarade de att det är ”att jag kan bestämma vad jag vill spela”. Min slutsats är att de upplevde en stark agens trots den mer strukturerade undervisningen.

En viktig poäng är att barnen lärde av varandra. I stället för att främst orientera sig mot jazzens manliga förebilder i historien fick de alltså möta andra barn som spelar jazz. Det skapade en miljö där jazz framstår som något tillgängligt och naturligt för fler.

– I lärandemiljön fanns många andra som de själva. Till skillnad från vad som är vanligt behövde tjejerna inte känna av det som kallas för stereotyp-rädslan: att man är rädd för att bekräfta en negativ stereotyp. I högre utbildning är det vanligt att en tjej är ensam bland killar i undervisning med jazz och då kan den mekanismen uppstå.

– Den mekanismen, eller dynamiken, kan man överföra till andra minoritetskategorier, exempelvis med ett genusperspektiv eller om en elev är ensam med ett visst etniskt ursprung i en grupp.

– Men när elever hör jämnåriga spela, inspireras de, härmar, prövar och utvecklar sin egen musikalitet. Den effekten av så kallad vicarious learning förstärks särskilt när de ser och hör andra elever med samma könsidentitet. Så byggs både deras kunnande och självförtroende.

Lyfta förebilder representativt

De avgörande slutsatserna av studien för undervisning i musik är att det är viktigt att inte bara visa upp de mest framstående namnen inom en kategori utan lyfta fram en bred representation av förebilder. Och att skapa undervisningsmiljöer där elever kan känna igen sig, våga prova och få stöd i att lyckas. Undervisningen på Improbasen är inkluderande för alla elever som deltar oavsett kön, bakgrund, instrument och tidigare erfarenhet eller kunnande.

– En mångfald av förebilder och en medvetet inkluderande praktik gynnade inte bara vissa elever, utan stärkte undervisningen för alla, säger Guro Gravem Johansen.