”Vet vi egentligen varför eleverna inte klarar uppgiften?”

När Helena Eriksson pluggade till lärare på Högskolan Dalarna såg hon framför sig att efter utbildningen jobba på en skola, cykla hem till sin familj varje dag och inom några år vara fullärd i yrket.

– Men då visste jag inte vilken otrolig upplevelse det kan vara att dela lärande med en elev. Att se ögonen rulla runt av glädje och stolthet när ett ord ljudas första gången eller när ett matematikproblem blir löst. De där stora ögonblicken gjorde att jag ville veta mer om hur lärande kan tänkas gå till – hur fler ska kunna lära även när utmaningarna blir större.

I hemkommunen Borlänge behövdes det specialpedagoger och Helena passade på att fortbilda sig.

– Då fördjupade jag mig i ämnesspecifikt kunnande: vad är det man kan när man kan? Och lärde känna metoden learning studies: att genomföra en lektion, utvärdera och justera den, testa igen, utvärdera och justera ett antal gånger. Det var ju fantastiskt effektivt och utvecklande! Jag var fast och ville forska mer: väl underbyggda slutsatser från praktiknära forskning behövs och kan tas med direkt in i klassrummen!

Som specialpedagog fortsatte Helena att engagera sig i forskningsnätverk och delta i och leda flera learning studies.

– Jag funderade också på hur jag som specialpedagog kom till en klass och hjälpte en eller vissa elever. Borde inte alla elever få tillgång till ett utforskande arbete, där lärare och specialpedagoger arbetar än mer sida vid sida med själva undervisningen? Det är underbyggt av forskning som kan bli tillgänglig för alla.

Ta vara mer på forskningen

Helena tror att fler lärare kan ta vara på forskningen som finns, även om den inte är så lätt att hitta och ta vara på.

– Om en lärare stöter på ett grundproblem så är det sannolikt att andra lärare också har gjort det. Kanske har någon forskat om det? Där är en bra start att ta vara på forskning: en omvärldsspaning för att se hur andra har löst problemet. Sedan måste man vara beredd på att den första lösningen som man prövar inte fungerar utan det kan krävas att man letar efter flera för att hitta den som fungerar i den egna undervisningen.

I vilka situationer är det läge att söka efter hjälp och stöd i forskningen?

– Om exempelvis en viss typ av uppgifter i treans nationella prov visar sig vara särskilt svåra för många elever, det kan handla om subtraktion och att man ska göra en algoritm till exempel. Om man då har försökt att höja resultatet år efter år utan att det förbättras är det kanske dags att felsöka grundligt. Man bör fråga sig hur undervisningen går till: vet vi egentligen varför eleverna inte klarar uppgiften? Kan vi ha matematiklektionen på ett annat sätt? Finns det forskning som kan hjälpa oss? Och så kan man titta på hur de elever som klarar uppgifterna gör och vad de har gemensamt. Är det möjligt för en att förstå borde det vara möjligt för fler att förstå.

Kunnandefrågor får inte hamna i skymundan

Helena tror att det är viktigt att lärare samarbetar och tar vara på varandra för att hitta långsiktiga lösningar och för att ta vara på forskning på ett grundligt sätt.

– Det är ett högt berg att bestiga själv. Man behöver göra det tillsammans – det kan börja som en läscirkel eller en studiecirkel. Det behöver organiseras på en skola, när vi ska läsa, vad vi ska läsa och vem som leder samtalen i cirklarna.

– Man ska inte tänka: det är ingen idé. För det är skolan som har uppdraget att vara undervisande och det som skolan inte klarar av i undervisning finns det ingen annan institution som klarar av istället. Det måste vi påminna oss om: att kunnandefrågor är skolans specifika uppdrag. Det får inte komma i skymundan.

Helena Erikssons forskningsarbete har bland annat lett till en avhandling om att utveckla algebraiskt tänkande genom lärandeverksamhet, vid Stockholms universitet. I dag är hon anställd av Borlänge kommun och utlånad till Högskolan Dalarna i Falun.

– I kommunens undervisning arbetar jag med både stöd och undervisning, men forskar och undervisar parallellt på högskolan. När det finns medel, finansiering, så finns det forskning och just nu deltar jag i två forskningsprojekt. Dels projektet Att göra matematik och naturvetenskap relevant inom undervisning för hållbar utveckling, dels det som vi kallar Plus: Problemsituationer, lärandemodeller och undervisningsstrategier.

Båda projekten innebär nära samarbeten med förskollärare och grundskollärare och med forskare internationellt, framför allt för att utforma möjligheter att utveckla kollektiva matematiska resonemang i tidig matematikundervisning.

– I projektet om matematik, naturvetenskap och hållbar utveckling arbetar vi med fördelningsproblematik som kan bli väldigt rolig och utvecklande matematik. En av uppgifterna är att fördela fyra kex på tre mjukisdjur. Fyraåringar klarar den uppgiften galant med division och tal i bråkform. Men sen tillkommer faktorer som att ett av gosedjuren är mycket ledset. Hur ska kexen fördelas då? Att lägga till ett sådant etiskt perspektiv och ställa frågan ”när blir det rätt att dela olika när det ska vara lika” är både utvecklande och meningsskapande. Och det är i högsta grad tillämpligt i samhället: exempelvis är det högaktuellt med matematiska och etiska vägskäl inom AI-programmering!