”Närvarande en-till-en-interaktion avgörande för språkutveckling”

I moduler med olika teman kan förskolebarnen välja vad de vill utforska. I sagomodulen finns väskor med böcker, kläder, bilar, frukter av tyg och annat som kan användas i leken som också kan utveckla språket. I en modul finns skåp som barnen kan öppna själva och som innehåller olika saker – överraskningar – varje vecka.

En läshörna, stolar och bord finns vid skåpen och barnen kan utforska skåpen och hitta saker som barnen och pedagogerna kan prata om och läsa om i böcker intill.

En annan modul ger möjligheter att hoppa, dansa, ropa, sjunga och spela. Modulerna med sina olika innehåll har använts i ett utvecklings- och forskningsprojekt med två förskoleavdelningar med vardera 15 barn i åldrarna 1–3 år, två lärare i förskolan, barnskötare, förskolestrateger och två forskare. Syftet var att utveckla verksamhet för att utvidga barnens ordförråd och språkförmåga på svenska.

– Barnen pratade mer och använde fler ord när pedagogen samtalade, läste och lekte med ett barn i taget jämfört med när undervisningen ägde rum i större grupp, säger Anna Palmer, docent i förskoledidaktik vid Stockholms universitet där hon också undervisar på förskollärarprogrammet. Hon är tidigare förskollärare.

Fyra undervisningsutmaningar

Projektet där undervisningen ägde rum i de olika modulerna tog sig an fyra undervisningsutmaningar:

• Svårigheten att stötta varje enskilt barns språkutveckling enligt läroplanen och en brist på evidensbaserade metoder för de yngsta barnen.
• Behov av mer kunskap om hur så kallat transspråkande arbetssätt, att växla mellan olika språk och uttrycksformer med målet att stärka svenskan, kan användas med 1–3-åringar.
• Utmaningen att utveckla flexibla och forskningsbaserade lärmoduler med engagerande lek- och språkmaterial.
• Utmaningen att organisera personal, tid och miljö för att ge utrymme för interaktion med varje barn, och därmed optimera barns kognitiva, sociala och emotionella utveckling.

Modellen Semla

I tidigare forskning som Anna Palmer deltagit i, bland annat en omfattande interventionsstudie med 29 förskolegrupper, utvecklade hon och kollegan Hillevi Lenz Taguchi en undervisningsmodell för medveten språklig interaktion, trygga relationer och känslomässigt stöd i lekfullt lärande. Modellen visade sig fungera väl i områden med flerspråkiga barn och sociala utmaningar. Modellen kallades Semla som står för socio-emotionellt och materiellt lärande och togs vidare i projektet med yngre barn, som inte hade svenska som förstaspråk. Den utvecklade modellen, Mini-Semla, fokuserar på språkutveckling men även indirekt matematik och teknik.

– Olika förmågor utvecklas samtidigt med språket och syftet är fortfarande att förstärka förskolebarns språk och kommunikation, uppmärksamhet, exekutiva funktioner och tidiga matematiska färdigheter och allt det där hänger ihop. För att barn ska utveckla sitt språk så behövs fokus på materialen runt omkring, men också på kroppen och på den vuxna där barnen interagerar med den vuxnes språk, ögon, gester och blick, säger Anna Palmer.

– Mycket av materialet i de olika modulerna var ju naturvetenskapligt, tekniskt och matematiskt, men intresset för matematiska begrepp skapades inte endast genom språket utan det gick genom kroppen och materialen. Exempelvis hade en modul speglar i olika former som barnen lekte i och utforskade: kuber, kvadrater, klot och rektanglar.

För att barn ska utveckla sitt språk så behövs fokus på materialen runt omkring, men också på kroppen och på den vuxna där barnen interagerar med den vuxnes språk.

Sammanförde litteratur med olika innehållsområden

Böcker var lättillgängliga i de flesta moduler.

– Vi försökte sammanföra litteratur med de olika innehållsområdena. I hörnan med bilar så fanns det böcker som handlar om bilar och i modulen med djur och insekter så fanns det böcker som handlade om det, berättar Anna Palmer och konstaterar med ett skratt att det var mer utmanande i modulerna med vatten och sand.

– Böckerna blev ganska smutsiga och blöta, men vi försökte hela tiden att ha litteratur tillgänglig som hängde ihop med det vi gjorde. Allt från sagor till recept- och matböcker.

– Om pedagogen satt i hörnan med garage och bilar av olika storlek så fanns det ju bilar av trä, bilar av plast och olika slags bilar att leka med och prata om. En bok handlade om en bil som far genom staden. Då kunde pedagogen läsa några sidor för barnen, visa bilderna och peka på detaljer, och så hade de en bil som åkte genom staden på golvet och så läste de lite till och så körde bilen in i garaget och så vidare. På så sätt lekte, pratade och läste de sig fram. De jobbade aktivt med specifika substantiv som olika slags bilar eller hus. Det finns ju olika slags hus: parkeringshus, sjukhus, badhus och så vidare. I undervisningen med pedagogerna en och en utvecklade barnen ett ordförråd på det sättet.

Under projektets gång utvecklades modulerna från fyra till tio.

– Det fanns ett värde i att lärmiljöerna utvecklades kontinuerligt för att kunna utgå från förskolornas specifika behov och önskemål.

I moduler med olika teman kan förskolebarnen välja vad de vill utforska.

Interaktionsverktyg

Att det finns forskningsbaserade slutsatser som pekar på fördelarna med att vid högläsning läsa exakt som det står i vissa sammanhang och med interaktiv högläsning i andra användes anpassat efter situationen.

– Sakprosa: faktaböcker om djur, fordon eller färger kan användas som ett slags interaktionsverktyg vid aktiv högläsning där man samtalar och använder kropp, gester och ögon och befäster orden genom bland annat upprepningar. Man kan peka på bilden i boken och peka på bilen som kör på golvet och så tillbaka till boken.

– I andra böcker kan man läsa från pärm till pärm exakt. Sagan om den lilla, lilla gumman till exempel, som har en rytm, eller Petter och hans fyra getter som har en tydlig struktur med upprepningar och rim.

Pedagogerna sammanförde litteratur med saker kopplade till de olika innehållsområdena.

Undervisningstillfällena och val av aktiviteter anpassades också till situationen.

– Det var ju inte så att man stannade jättelänge och bara läste. Då skulle ju barnen dra därifrån. Pedagogerna var aktiva och jobbade med gester och blick, kroppsspråk och betoning och pratade om det man såg i boken eller omkring sig: ”titta spindeln!”. ”Vart tog den vägen?” till exempel.

– Vi märkte att man måste vara i det lekfulla med barnen för att det ska bli en lärande stund språkligt. Pedagogerna var väldigt bra på det där.

Anna Palmer beskriver också ett stort engagemang hos vårdnadshavarna.

– De fick låna hem böcker och det blev ett väldigt bra samspel kring ord och begrepp på olika språk. Syftet var ju att svenskan ska stärkas och det vill även föräldrarna, men det var helt nödvändigt med det som vi kallar transspråkande, att använda olika språk för att kommunicera. Det är förstås naturligt i de flesta sammanhang och vi arbetade medvetet med det.

Bättre arbetsmiljö

I intervjuer uttryckte lärarna på förskolan och barnskötarna att arbetssituationen förbättrades.

– De upplevde att de blev lugnare och fick en bättre arbetsmiljö. De gick hem från jobbet mer nöjda, bland annat för att de pratat mer med barnen och varit närmare barnen. Någon sa att de kanske inte visste vad kollegan gjort i helgen, men att de nu visste vad det och det barnet hade gjort i helgen.

Arbetet med att utveckla Mini-Semla fortsätter och Anna Palmer ska tillsammans med två förskoleavdelningar i Skärholmen utveckla ett växande språkbibliotek som resurs i Mini-Semla.

Studierna och utvecklingsprojekten som Anna Palmer har bakom sig är ändå inte avslutade.

– Det är pedagogerna först och främst, och barnen, som har jobbat och nått resultaten. Det här är ett utvecklingsarbete som fortsätter och pågår oavsett om jag är där eller inte.