Lärare förbises när hälsa går före kunskap

Problematisk skolfrånvaro innebär att en elev inte deltar i undervisningen i så hög grad att det kan påverka kunskapsutvecklingen, hälsan och framtidsmöjligheter. Men vad frånvaron beror på och hur olika skolor främjar skolnärvaron varierar mycket.

– Det är ett problem i sig att eleven inte deltar i undervisningen, men också symtom på andra problem som kan vara väldigt olika, säger Ola Strandler som är universitetslektor vid institutionen för didaktik och pedagogisk profession vid Göteborgs universitet. Han har tidigare jobbat som gymnasielärare i historia, samhällskunskap och religion och har studerat hur en skola hanterar problematisk frånvaro som kan bero på en mängd olika anledningar.

– En elevs frånvaro handlar ofta om olika utmaningar som kan samverka på ett väldigt komplext vis: allt från psykosociala faktorer som depression till sociala frågor i hemmet eller i skolan som exempelvis mobbning. Det kan vara undervisningen som är en avgörande faktor eller annat.

Frustration på skolorna

Ola Strandler konstaterar att problematisk skolfrånvaro ofta leder till frustration på skolor eftersom det inte finns en metod eller lösning som går att använda.

–  Man vet inte hur man ska hjälpa eleven och vill ha konkreta verktyg. Det skolorna faktiskt kan göra hamnar ofta på en ganska allmän nivå – att jobba med skolmiljön, stämningen, relationella aspekter och annat som inte bara handlar om frånvaro, men när det gäller individers frånvaro så finns det inte en lösning som fungerar för alla.

Tillsammans med forskarkollegan Martin Harling har Ola Strandler genomfört en omfattande studie om arbetet med problematisk skolfrånvaro på en högstadieskola i Västsverige. Skolan hanterade problemet genom att låta flera olika professioner arbeta med eleverna inom sin respektive professions sakkunskap. Forskarna uppfattade det som de kallar ”expertifieringen” som förståelig, bland annat på grund av lärarnas höga arbetsbelastning, men menar att det riskerar leda till en fragmentarisering i hanteringen av eleverna och att helhetssynen på hälsa och lärande går förlorad.

– Man pratade sällan om kunskap som en förutsättning för måendet. Att eleven kan behöva hjälp av andra än läraren är begripligt, men kraven inom skolsystemet finns där: att eleven ska gå ut nian, bli behörig för gymnasiet och kunna ta ansvar. Att nå de målen blir problematiskt när lärande inte anses möjligt så länge eleven inte mår bra.

Fragmentarisk hantering

På högstadieskolan som forskarna studerade under ett par år, 2020–2021, upplevde ledning och lärare att den problematiska skolfrånvaron hade ökat mycket, men de hade svårigheter att hitta lösningar på hur problemet skulle hanteras.

– Rektorn upplevde att skolans långtgående skyldigheter mot eleverna, juridiken bakom skolplikten, var tydlig. Samtidigt måste skolan hantera sådant som annars inte uppfattades som skolfrågor. Och ville man försöka använda nya grepp så kände man sig bakbunden av juridiken. Exempelvis hemundervisning som inte kan ersätta undervisning i skolan hursomhelst.

– Vi kunde konstatera att den praktiska hanteringen av skolfrånvaron blev väldigt fragmentarisk. När en problematisk frånvaro konstaterades skedde en enorm ackumulation av olika aktörer som kom in både inom skolan och utanför: kuratorer, bup, socialtjänst, mentorer och så vidare.

Avgränsar lärarens roll

Enligt forskarna innebar expertifieringen att lärarnas möjligheter att arbeta med både kunskapsinlärning och elevens hälsa minskade.

– När man har en tendens att ta sig an problemet genom att kalla in ”experter” för olika roller så förväntas lärarna bli experter på sin undervisning, men det innebär en avgränsning mellan hälsa och lärande som kan ytterligare marginalisera elevgruppen som har problematisk frånvaro.

Att avgränsa lärarens roll till det pedagogiska uppdraget såg forskarna som en pragmatisk åtgärd. Skolans system med mentorer som hade ett särskilt ansvar för hela klasser, exempelvis vad gällde frånvaro och kontakt med vårdnadshavaren, innebar att undervisning inte ingick i alla mentorers arbetsuppgifter.

– Det finns goda skäl att göra det med tanke på arbetsbelastningen för lärare, men samtidigt sker det på bekostnad av ett viktigt helhetsperspektiv, säger Ola Strandler.

–  De relationella aspekterna på läraryrket, att en god relation mellan lärare och elev främjar lärandet, sattes åt sidan när läraren i stället förväntades hantera det pedagogiska, medan annan personal hanterade relationen med eleven för att veta hur eleven mår och vad som kan få eleven att må bättre.

Ett särskilt rum för alla behov

Ola Strandler beskriver i studien om skolan en uppdelning mellan lärande och hälsa som två åtskilda mål där hälsan alltid prioriterades.

– Skolans uppdrag är förstås både att eleven ska må bra och klara utbildningsmålen, men uppfattningen var att undervisningen måste upphöra tills eleven mår bättre.

I praktiken innebar det för en elev som inte ansågs kunna delta i sitt ordinarie klassrum att hen istället deltog i verksamhet i något av de två avskilda rum som var avsedda för särskild undervisning. Ett av rummen var ursprungligen avsedd för elever med inlärningssvårigheter och ett rum var avsett för elever med neuropsykiatriska funktionsnedsättningar, NPF-diagnoser, men båda rummen användes för alla elever som inte klarade undervisningen i klassrummet.

Elevernas individuella utbildningsmål sköts på framtiden tills eleverna ansågs kunna återvända till undervisningen i klassrummet. Forskarna konstaterar i en vetenskaplig artikel om studien på skolan [URL] att tillvägagångsättet med separata rum för särskild undervisning var en tillbakagång från ambitionerna med inkluderande skola till den organisation som mer motsvarar den i svenska skolor under 1970- och 1980-talet.

Forskarna menar att uppdelningen mellan olika ”experter” inte fungerar väl när problemet som ska hanteras är så komplext och odefinierat. Snarare gjorde det svårare att identifiera och åtgärda respektive elevs utmaningar.

Det var också utmanande att få till ett fungerande samarbete om en enskild elev mellan kurator, specialpedagog, socialtjänst och lärare.

– För läraren och eleverna i klassen blev problemet osynligt eftersom eleven helt enkelt inte var med i klassrummet. För läraren blev det omöjligt att hjälpa eleven.

Samtidigt som lärares dagliga påminnelse om en frånvarande elev var den frånvarorapport som skulle registreras fanns det exempel på lärare som gick utöver det som förväntades.

– Det fanns lärare som skickade hem uppgifter till eleverna eller själva åkte hem till dem, men då uppstod problemet med att skolor egentligen inte får bedriva hemundervisning.

Ola Strandler poängterar att alla som arbetade med eleverna och deras frånvaroproblem visade upp ett stort engagemang och att var och en gjorde sitt bästa utifrån förutsättningarna.

– Men som verksamheten var organiserad möttes de olika funktionerna, professionerna, inte och samarbetade inte som en helhet. Då uppstod risken att eleverna hamnade mellan stolarna och för eleven och föräldern uppstod en frustration när man gång på gång mötte nya personer som ställde ungefär samma frågor, men sen hände det inte så mycket i praktiken.

”Frånvaro föder frånvaro”

Forskning visar att elever som inlett en problematisk frånvaro, men kunnat återvända till sina ordinarie klassrum, oftast fått stöd i ett tidigt skede.

– Utvecklingen för eleven kan ofta beskrivas som en nedåtgående eller uppåtgående spiral. Frånvaro föder frånvaro: när man inte varit med sin klass under en period blir det jobbigare att komma till skolan och så ökar frånvaron.

– Det gäller att bryta de mönstren tidigt och därför är förebyggande viktigt. Vi vet också att NPF-diagnoser är överrepresenterade bland elever som har hög frånvaro.

– Skolmiljön måste vara tillåtande och kunna anpassas för elever som har svårt att leva upp till den vanliga norm som finns på en skola. Vi har sett, både på högstadieskolan från studien och i andra studier, att när undervisningen anpassas efter eleven, att eleven får ta plats i en tillåtande skola, så händer det att eleven kommer tillbaka till den ordinarie undervisningen.

Ola Strandler säger sig inte sitta inne på en lösning som alla skolor kan implementera för att lösa problemen för elever som inte vill delta i undervisningen.

– Men det är viktigt att skolan har en förståelse för komplexiteten i problemet och att man bör dra sig för enkla lösningar. När frågor bubblar upp och drar till sig stora resurser finns en naturlig tendens att det serveras enkla lösningar. Det kan vara svårt för skolor att i stället arbeta långsiktigt med det man vet fungerar på bästa sätt för eleverna.