Elevhälsan ska förebygga problem och sätta in åtgärder för att elever ska må bra och klara av skolan. I skollagen står det att elevhälsan ska stödja ”elevernas utveckling mot utbildningens mål” med medicinska, psykologiska, psykosociala och specialpedagogiska insatser – i samverkan mellan lärare och övrig personal.

Lärarens roll i elevhälsoarbetet varierar mycket mellan olika skolor och Eva Hjörne, professor emerita i pedagogik vid Göteborgs universitet och tidigare lärare och socionom, menar att lärarens största utmaning är att man inte har en automatisk plats i elevhälsoarbetet.

– Lärarna hålls ofta utanför elevhälsoarbetet på skolorna. Men vi vet från studier att elevernas hälsa och lärande främjas när lärarna bjuds in och får möjlighet att engagera sig och arbeta aktivt med delaktighet och sociala relationer utöver pedagogiken. Konkret kan det handla om att i arbetslagsträffar både planera det pedagogiska och hälsofrämjande som hur man ska bygga bättre relationer till och mellan eleverna.

Svängt fram och tillbaka

Eva Hjörne konstaterar att det under årens lopp har svängt fram och tillbaka hur skolan ska utformas för att elever ska kunna tillgodogöra sig utbildningen, men att grupper av elever alltid har skilts ut från den ordinarie undervisningen i klassrummet.

– Vi har alltid haft någon grupp elever som ”inte passar in”. Ett tag på 1800-talet var det flickor och fattiga som inte ansågs behöva lika omfattande utbildning eftersom de ändå inte skulle behöva samma kunskap som pojkar respektive de mer välbärgade. Senare användes intelligensmätningar och de som ansågs ”omogna” eller ha låg intelligens sorterades ut för särskild undervisning.

Särskiljande lösningar fungerar inte alltid

Eva Hjörne menar att ambitionen ”en skola för alla” aldrig har genomförts i praktiken i Sverige, men att det finns resultat från forskning i modern tid som visar på konsekvenserna av särskiljande respektive inkluderande undervisning.

– De särskiljande lösningarna som infördes i skolan på 1970-talet, hjälpklasser, fungerade inte alltid  för det tänkta syftet att eleverna skulle återgå till den vanliga klassen så småningom eller komma ut i samhället som en fullvärdig medborgare. Studier som gjordes på de eleverna, och har följts upp, visar att de mer sällan hade fullständiga betyg till exempel. De utvecklade också ett generellt lägre självförtroende, bristande tillit och hamnade oftare i kriminalitet.

– Mycket forskning visar att om man blir bortsorterad från det som är ”normalt”, eller upplever att man inte är sedd eller hörd – att man inte är delaktig – riskerar att leda till minskad självkänsla, lägre självförtroende och utanförskap.

Lärarassistenter och obehöriga

Eva Hjörne har både som lärare och forskare arbetat med och studerat undervisning med särskilda undervisningsgrupper.

– Man förväntar sig kanske att det ska vara specialpedagoger eller speciallärare som undervisar eleverna i de grupperna, men det man sett i studier, och enligt min erfarenhet‚ är att skolorna oftast prioriterar på ett sådant sätt att det är exempelvis lärarassistenter, eller lärare som saknar utbildning för den undervisning som krävs, som blir satta att undervisa.

– Och i stället för undervisning i ämnen handlar det mycket om att lära sig att göra som läraren säger, att räcka upp handen när man vill säga något och annat socialt som elever ska kunna i ett klassrum. Men den kunskap som eleverna behöver för att fortsätta utbildningen får de inte alltid med sig.

Vad är en viktig drivkraft?

En återkommande fråga som Eva Hjörne hört från elever som deltagit i särskild undervisning är hur fort de kan komma därifrån.

– Ur elevernas perspektiv är det förstås viktigt att vara med kompisarna i skolan och tillhöra den gemenskapen. Det är en viktig drivkraft för att gå till skolan, men när en elev rycks bort från den så tappar många motivationen.

Eva Hjörne vill påminna om att personalen som arbetar med särskild undervisning allra oftast gör sitt bästa under de förutsättningar som ges för att eleverna ska må så bra som möjligt och få den undervisning som de behöver.

– Men resultatet blir tyvärr inte alltid det man hoppas på. Ett exempel av många: i en grupp med särskild undervisning som jag studerade var de sex elever och fem vuxna, att jämföra med skolans ordinarie klasser med 25 elever på en lärare. Ändå fungerade inte den särskilda undervisningen så som det var tänkt.

Från åtgärdande till förebyggande

När begreppet elevhälsa etablerades under början av 2000-talet präglades verksamheten av ett åtgärdande perspektiv.

– Det var ett individinriktat synsätt där barnen, inte skolan, sågs som problematiska. Men lärarnas roll och vad som pågick i klassrummet framkom inte när elevhälsan diskuterades och planerades i stort och inte heller för den enskilda eleven.

När elevhälsa skrevs in som begrepp i Skollagen 2010 var den förebyggande funktionen tydligare: ”Elevhälsan ska främst vara förebyggande och hälsofrämjande”.

– Studier på skolor, efter lagens införande, visade att lärare och pedagoger, de som möter barnen dagligdags, engagerades mer i de så kallade elevhälsoteamen. Skolorna blev också bättre på en helhetssyn där man använde både raster och lektionstid för förebyggande arbete. En grundläggande princip för den inkluderande undervisningen var att stötta läraren och fokusera på lärarens roll och inte på elevens tillkortakommanden.

Lärarens roll avgörande för elevhälsan

Resursfördelning är en vanlig förklaring till att den ordinarie undervisningen inte fungerar, men om personalresurserna fördelas till enbart en samlad inkluderande undervisning kan lärartätheten öka, menar Eva Hjörne och hänvisar till en omfattande studie där hon och andra forskare följde 166 projekt på skolor som ansökt och fått medel för så kallad ”hälsofrämjande skolutveckling”. Från skolorna som genomförde de särskilda satsningarna på hälsofrämjande framträdde lärarens roll som avgörande för elevernas hälsa. Det visade sig att på de flesta skolor var det lärare och rektor som ansökt om resurser för de hälsofrämjande projekten och inte skolornas elevhälsoteam.

– Lärarna är väldigt engagerade i elevernas hälsa om man bara ger dem utrymme och stöd till det. Av intervjuerna framgick att lärarnas möjlighet till engagemang inte var det normala på skolan utan lärarna beskrev det formella elevhälsoarbetet som någonting som ”sköts längst bort i korridoren en gång i veckan”.

Vad är positiva effekterna för lärandet?

Från sin forskning har Eva Hjörne exempel på skolor som genomfört inkluderande undervisning och där andelen elever som kräver särskilt stöd har minskat genom att elevhälsoarbetet i klassrummet prioriteras.

– Det finns många goda exempel på hälsofrämjande i klassrummet och effekterna är tydliga: positiva effekter för lärandet, bättre trivsel för elever och lärare, minskad skolfrånvaro, färre anmälningar om kränkningar med mera.

På en friskola med 150 elever i årskurserna 6–9 och med uttalat inkluderande undervisning samarbetade lärare, föräldrar och elever för att upptäcka när eleverna inte lyckades följa den ordinarie undervisningen eller hade andra problem som störde lärandet. Den första insatsen när en elev behövde extra stöd var fokus på elevens behov i klassrummet. Det gick tack vare att skolans klassrum var dubbelbemannade när det behövdes, vilket i praktiken innebar den mesta tiden.

– Oftast räckte det extra stödet inom den ordinarie undervisningen med två lärare i klassrummet, men om det krävdes så fortsatte insatserna i samarbete med specialpedagog. På skolan minskade behovet av de insatserna efter omorganisationen med dubbelbemanning.

Sambandet mellan hälsa och lärande

– Skolans modell, som också används av många andra skolor med uttalat inkluderande undervisning, baseras på att tidiga insatser förebygger behovet av särskilt stöd längre upp i åldrarna, säger Eva Hjörne och menar att dubbelbemanningen kan vara en av de avgörande organisatoriska lösningarna för elevhälsa i klassrummet.

– I intervjuerna uttryckte alla lärare positiva erfarenheter av dubbelbemanningen och för eleverna togs det som en självklarhet.

Eva Hjörne återkommer ofta till en grundläggande princip som hon anser bör prägla allt arbete med elevers hälsa i skolan: sambandet mellan hälsa och lärande.

– Mår man bra lär man sig bättre och man mår bra av att lära sig. Det har varit känt bland lärare länge och visar sig i studier gång på gång.