Läsforskaren: ”Nu fostrar vi inte genom läsning i lika hög grad som vi fostrar till läsning”

Att skolan ska fostra eleverna till att fungera som samhällsmedborgare har historiskt inneburit olika fokus på vilken litteratur som eleverna haft tillgång till. Från stark prägel av kristendomens ideal på 1800-talet till dagens Lgr 22 som slår fast att skolan ska främja utvecklingen till ”aktiva, kreativa, kompetenta och ansvarskännande individer och medborgare”.

– I grunden handlar det om att vi har en väldigt stark tilltro till läsandets kraft, säger Kristin Johansson som forskar om läsning och kulturpolitik vid Högskolan i Borås.­­­­­­­­

– Att läsning kan innebära ett transformativt lärande, någonting som kan förändra, väcker idéer om följderna både ur positiv och negativ bemärkelse. Konstens effekter på människan är något man varit intresserad av ända sedan antiken och använt som argument för att stävja eller främja kulturella uttryck.

”Bildning och nöje samtidigt”

Kristin Johansson menar att läsning och litteratur har en särskild ställning mot andra kulturella uttryck eftersom läsning på ett särskilt effektivt vis kan ”verka på flera led samtidigt”. Att det är både en källa för kunskap och för kulturella upplevelser – både bildning och nöje samtidigt.

– Litteraturen kan gestalta idéer och därmed förmedla dem och både ifrågasätta och förstärka dem. Det är ett väldigt kraftfullt uttryck för att få människor att tänka på olika sätt och då blir det naturligt att många viljor vill vara med och påverka den här aktiviteten.

Oro en gemensam drivkraft

Genom att studera idéer om läsning, debatterna som idéerna har gett upphov till och hur de påverkat litteraturens innehåll, kan en bild av läshistorien skisseras, menar Kristin Johansson och hänvisar till litteraturhistoriken Leah Price som beskriver oro som en gemensam drivkraft bakom viljan att styra vad barn och unga läser.

­– Synen på barnet som blivande vuxen har dominerats av olika föreställningar om de bästa sätten att hjälpa dem på vägen till vuxenlivet och att ge dem de kunskaper och förutsättningar som behövs. Barn har setts som särskilt mottagliga för påverkan, vilket å ena sidan kräver beskydd och å andra sidan en skyldighet att forma dem ”rätt”.

”Medborgarfostrande institution”

– Man kommer inte ifrån att skolan är en medborgarfostrande institution. Där lär vi barnen det som vi vuxna tycker att de behöver veta för att bli goda medborgare. Det är intressant att studera vad de här kompetenserna är och det har ju varit väldigt olika i olika tider. Just nu skriver jag en avhandling om tiden runt förra sekelskiftet som var en brytpunkt på många sätt. Vi hade nationalism på ena sidan och socialism på den andra, men det fanns en väldigt stark vilja att verka enande och stärka en nationell gemenskap och det ser vi i folkskolans utveckling och folkbiblioteken.

– Man ville genom läsningen förmedla en känsla av vad det är att vara svensk och då var det mycket nationalromantiska skildringar av historien och geografin.

”Hänger ihop med samhällsklimatet”

Styrningen av läsning för barn och unga, menar Kristin Johansson, hänger ihop med samhällsklimatet och vilka idéer som finns om ett idealt samhälle. Det gäller även idag.

– Det är svårt att uttala sig om den tid man befinner sig i, men läsandets koppling till teknologisk utveckling är ett ganska bra sätt att synliggöra paralleller mellan historisk utveckling och vad som händer idag. Jag ser att det är väldigt likartade rädslor runt läsning då och nu. Under tidigt nittonhundratal, när massproduktionen av böcker kom i gång så att man tappade överblicken av vad människor läste, uppstod starka viljor att begränsa, stävja och få kontroll på läsningen. I dag blir den digitala läsningen hotfull för att vi inte kan få grepp om den när den äger rum via mobiler, datorer och andra plattformar som vi inte har kontroll över.

– Vi knyter också an läsning direkt till själva demokratin. Förra sekelskiftet var det via folkrörelserna och i dag främst i skolan. Kan man inte läsa kan man inte verka som medborgare och i en statlig utredning har det slagits fast att ”utan läsande urartar demokratin”. Så det är stora saker man tillskriver läsning i sig. Tidigare har man varit fokuserad på innehållet: att god läsning gör medborgaren god och att dålig läsning fungerar tvärtom. Men det är inte alls lika starkt nu. I stället problematiserar man läsning genom att prata om icke-läsning som ett hot och nu fostrar vi inte genom läsning i lika hög grad som vi fostrar till läsning.

Satsningar kompletterar varandra

De olika uppdragen för bibliotek och för skolor när det gäller läsning och litteratur – skolans mer styrda innehåll och bibliotekens fokus på läsfrämjande – kan komplettera varandra på ett bra sätt, menar Kristin Johansson. Hon ser de läslistor som Skolverket och Kulturrådet har tagit fram, på uppdrag av regeringen, som ett rimligt sätt att synliggöra delar av litteraturen på.

­­­– Inte minst har de medföljande diskussionerna som varit kring urvalet och själva listorna ett egenvärde i sig! Men det behövs en fortsatt transparens av hur satsningen ska fortsätta och hur dynamiska listorna är – om de blir mer en statisk kanon eller ett pågående arbete som synliggör olika typer av litteratur för barn och unga.

Kristin Johanssons kommande avhandling publiceras senare i år: Förädling och förgiftning: Läsning som medborgarfostran hos Svenska riksförbundet för sedlig kultur 1909–1930.