Så arbetar läraren Martin Flodkvist med källkritik i undervisningen

Minns ni 2016? Året då sociala medier fylldes av bilder på människor i clowndräkt och en märklig skräckstämning spred sig över Sverige. Polisen gick ut med varningar, och inrikesminister Anders Ygeman manade till besinning.

Det är här svenskläraren Martin Flodkvist börjar sin källkritikslektion i klass 8E1 på Myrsjöskolan i Nacka. Med clownhysterin som exempel och med hjälp av journalisten Jack Werners analys vill han visa hur rykten blir till sanningar när de sprids tillräckligt snabbt.

– Ringer det några varningsklockor, frågar han eleverna.

– En vän till en vän … det är ju en varningsklocka, menar en elev.

– Att det bara är tredjehandskällor, tycker en annan.

Var det rätt eller fel av medierna att rapportera? undrar Martin Flodkvist och eleverna har olika åsikter.

– Rätt! Människor behöver veta vad som händer, säger en.

– Fel! Det sprider bara onödig oro, menar bänkgrannen.

Clownhysterin på sociala medier visade hur rykten blev till sanningar. Så börjar läraren Martin Flodkvist sin lektion i källkritik.

Knepigt med betygssättningen

På väggarna i klassrummet hänger porträtt av Astrid Lindgren, Selma Lagerlöf och August Strindberg. Martin Flodkvist är svensklärare och har inget emot att undervisa i källkritik, men tycker att det är knepigt med betygssättningen.

– Eleverna behöver ha koll på vissa grundfrågor: Vad är syftet med texten? Är den informativ, propaganda, reklam? Bygger den på fakta eller åsikter? Sådant kommer naturligt när vi pratar om olika typer av texter. Men att bara rabbla en lista med variabler – det är inte vad källkritik handlar om för mig.

Martin Flodkvist tror inte att man kan lära ut källkritik på det sätt som läroplan och läromedel föreslår.

– Jag tror inte att det fungerar i praktiken, och jag tror definitivt inte att jag som lärare kan bedöma elevernas källkritiska förmåga utifrån en sådan modell. För mig handlar källkritik om gedigna kunskaper – att kunna så mycket om ett ämne att man ser igenom lögner och propaganda. I svenskans betygskriterier står att eleven ska föra resonemang om informationens och källornas trovärdighet och relevans. Men för mig är det inte vad källkritik handlar om.

Lägg in där den gör störst nytta

Men hur får man egentligen in källkritik i svenskundervisningen? För Martin Flodkvist handlar det om att lägga den där den gör störst nytta, i de teman han ändå arbetar med. I årskurs åtta, när eleverna läser om folktro, skräck och vandringssägner, blir kopplingen självklar.

– Då pratar vi om moderna väsen, skräckclowner-trenden från för några år sedan och creepypasta – alltså vandringssägner på nätet. Jag lutar mig mycket mot journalisten och författaren Jack Werner och använder hans böcker, artiklar och radioprogram.

Källkritik bör integreras i hela undervisningen och inte begränsas till specifika ämnen, enligt Skolverket. Martin Flodkvist tar gärna upp källkritik i sin svensk- och engelskaundervisning, men han hade föredragit om det låg på SO-läraren att bedöma eleverna.

– Jag tror inte jag som lärare i svenska bör eller kan bedöma elevernas källkritiska förmåga. För mig kommer källkritik av att ha gedigna kunskaper om något och därigenom kunna se igenom lögner eller dåligt underbyggda åsikter. Så följande del ur svenskans betygskriterier ”Eleven för (…) resonemang om informationens och källornas trovärdighet och relevans” är för mig inte den mest centrala aspekten. Tvärtom.

Eleverna i klass 8E1 på Myrsjöskolan i Nacka, utanför Stockholm, är inte helt överens.

Praktiska verktyg

I årskurs sju, när klassen läser Olov Svedelids ”Mor är ingen häxa”, tar han upp ryktesspridning på 1600-talet och jämför med hur rykten sprids i dag.

– Vi pratar om hur man kan tänka källkritiskt kring det man läser i sociala medier.

Han vill också ge eleverna praktiska verktyg, sådant som faktiskt går att använda.

– Jag tror på att lära ut konkreta saker som Googles omvända bild­sökning och liknande. Och nu när AI är så frekvent online diskuterar vi hur man kan förhålla sig till det. AI har ju förändrat allt.

Är det känsligt att tala om källkritik?

– Lite. För ingen lärare vill riktigt erkänna att de inte vet hur de ska bedöma eleverna i ämnet. Vi låtsas som att man ska göra på ett visst sätt, men i själva verket handlar det ju om att ha gedigna kunskaper och att se igenom. Jag kan inte begära att eleverna ska lära sig något och samtidigt vara kritiska mot källorna. SO-lärarna kan få ta källkritiken och så kan vi andra sluta lajva att vi är källkritiska forskare.

Berättelser naturligt

För Martin Flodkvist är berättelser en naturlig väg in i källkritiken. Han säger att han vill att arbetet ska vara lustfyllt, och att det är just där berättelserna har sin styrka. Berättelserna har ju inte uppstått ur ett vakuum, särskilt inte de muntliga.

– Mytologier fyller en funktion. Åskgudar pratas det om över hela världen, för människor är rädda för åska. Vi behöver en berättelse som ger oss trygghet och lugn.

När klassen läste om Selma Lagerlöf stannade de upp vid den återkommande bilden av henne i läroböckerna: den vänliga sagotanten. Martin Flodkvist skakar på huvudet.

– Det är bullshit. Hon var en progressiv, spännande tänkare, men sagotanten var den plats som kvinnor kunde ta på den tiden. Även här finns alltså ett källkritiskt arbete att göra. Det är propaganda, och tyvärr en bild vi fortsätter att köpa.

Han återkommer ofta till litteraturen. Det är där han hittar öppningarna, som när klassen läste ”Kyrkdjävulen” och kom in på försvenskningen av Norrland.

– I en sådan läsning finns ju möjlighet att prata om hur frågan lyfts fram och hur den diskuteras.

”Svenskämnet borde inte handla om att bedöma källkritiska resonemang.”

Källtillitsproblem

Källkritik i all ära, men ett växande problem är faktiskt – käll­tillit, konstaterar Martin Flodkvist.

– Undervisningen i källkritik gör att eleverna ifrågasätter allt. Jag ska inte skylla på skolan, men jag tror att undervisningen har bidragit till det. Vi har skapat individer som tror att allting kan ifrågasättas och att det inte finns något att lita på. Jag vill påstå att det faktiskt finns ganska mycket att lita på, men man måste veta var man rör sig.

Han berättar om ett klassiskt exempel från lektionen: en bild på en blobfisk, utnämnd till världens fulaste djur. På bilden låg fisken på land, men i vattnet är den faktiskt vacker.

”Nej, det där är fejk”, sa eleverna. Som lärare kan det vara svårt att få dem att tro på rena fakta. För mig är det frustrerande när elever sitter och funderar på om de kan lita på Dagens Nyheters nyhet om något helt okontroversiellt.

Att våga lita på källor, vetenskap och forskning är en stor utmaning, understryker han.

– Under covidkrisen började vetenskap plötsligt ifrågasättas – och vad ersattes den av? Jo, vandringssägner och konspirationsteorier. Jag tror att källtillit också måste läras ut i skolan. 

När naturvetenskapliga nyheter sprids i rekordfart räcker det inte längre med att ”kolla källan”. Josefin Reimark, gymnasielärare och forskare, menar att elever måste förstå processen från forskning till publicering av naturvetenskapliga nyheter för att kunna genomskåda förenklade eller vilseledande medieinslag. I sin egen forskning har hon undersökt hur undervisningen kan göra eleverna bättre rustade.

Krävs mer än traditionell källkritik nu

I  en tid då nyheter om allt från kostråd till klimatforskning sprids i rasande takt krävs mer än traditionell källkritik för att förstå vad som faktiskt är vetenskapligt trovärdigt, menar Josefin Reimark.

Hon arbetar som gymnasielärare i biologi, naturkunskap och hållbar utveckling sedan snart trettio år. Hon är lektor i biologi och deltar tillsammans med en handfull kollegor även i ett forskningsprojekt på Stockholms universitet om hur man kan undervisa elever i ämnet naturkunskap för att de kritiskt ska kunna granska naturvetenskapligt innehåll som de möter i medier.

– Medieinslag om naturvetenskap kräver en annan sorts källkritik än den som vanligtvis lärs ut i skolan. Vårt projekt handlar om hur undervisning kan rusta elever med kunskap om forskningens processer – från peer review till konsensus – för att de ska kunna bedöma naturvetenskapliga påståenden på ett mer träffsäkert sätt.

Elever behöver se processen

Syftet är att få eleverna att bli kloka, kritiska granskare av naturvetenskapen. Josefin Reimark ingår i en forskargrupp vars studie visar att eleverna kommer längre om de vet något om processen att ta fram naturvetenskapliga resultat, men också om processen att nå ut i media.

Hon försöker utforma undervisningen så att den hjälper eleverna att ha ett kritiskt förhållningssätt till naturvetenskap.

– Det gäller att välja aktuella exempel som eleverna kan relatera till och som samtidigt fungerar i undervisningen. För att vara ärlig har vi lärare inte tid att arbeta med sådant som varken ger kunskap eller bedömningsunderlag – undervisningen måste vara effektiv, men också engagerande. Jag försöker därför hitta uppgifter som eleverna faktiskt har nytta av och tycker är intressanta. Det handlar om att känna av sin elevgrupp. Undervisar man till exempel på ett yrkesprogram kan artiklar om vilka kemikalier som finns i motorolja vara relevanta och väcka intresse.

”Ska inte vara lätt att lura”

Som lärare måste man fundera över vad som egentligen är syftet med att undervisa i källkritik, menar Josefin Reimark.

– Ser man det som en del i undervisningen, eller har man ett mer övergripande perspektiv – att eleverna ska bli goda medborgare? Det kanske låter banalt, men jag vill inte att mina elever ska vara lätta att lura. Jag vill inte att de ska gå på hälsotrender, utan att de ska ha en naturlig broms.

Undervisningen i källkritik har förändrats över tid, konstaterar Josefin Reimark som har varit lärare i tre decennier.

– Informationsspridningen går så fort nu. Den lilla apparaten som eleverna sitter med hela dagarna bjuder ju på ständig tillgång till information. Som människor möter vi oändligt mycket mer information i dag jämfört med för bara något decennium sedan. Skolan har en viktig uppgift att ge eleverna verktyg att hantera flödet.