Här knyter läraren Anna ihop orden – som repstumpar

Anna Nilsson, lärare i svenska, inleder lektionen:

– I dag ska vi jobba med sambandsord. Tänk er ett långt rep som är avklippt i bitar – vad behöver vi göra för att det ska bli helt igen?

En elev föreslår:

– Knyta ihop bitarna.

– Just det! På samma sätt använder vi sambandsord för att knyta ihop ord till en mening.

Vi befinner oss på Obbola skola i Obbola, strax utanför Umeå. Skolan är en F–9-skola med omkring 350 elever. I ett klassrum i högstadiekorridoren har klass 6A svensklektion. Anna Nilsson talar om ordens värde och visar en bild tillsammans med tre meningar som beskriver samma motiv – men på helt olika sätt.

– Ta fram ert skrivhäfte och dela in sidan i två spalter. Vi skriver positiva ord i ena spalten och negativa i den andra. Ta ordet mobiltelefon – vad finns det för positiva ord om en mobil?

”Hjälpmedel, kunskapskälla, smidig, trygghet”, skriver Anna Nilsson på tavlan. I den negativa spalten hamnar ”störningsmoment, skärmberoende, nätmobbning, stillasittande”.

– Vi ska prata om ordens olika värdeladdning, säger Anna Nilsson, och snart fylls klassrummet av förslag.

– Mat är mitt ord. Mögel är negativt och bulle är positivt.

– Hund är mitt. Skabbhund och golden retriever.

– Råtta! Skogsmus och kloakråtta!

Övningen är enkel, men rymmer mycket: ordförråd, nyanser och perspektiv.

Behöver träna på att lyssna på varandra

Efteråt beskriver Anna Nilsson lektionen som ”ganska ordinär”.

– Det är ungefär så här det brukar se ut. Det kan vara svårt att fånga eleverna. Det är många som uttrycker: ”Åh, det är jobbigt att skriva”, ”Åh, det är jobbigt att läsa”. Men till slut både läser och skriver de, och de är otroligt glada när de lyckas. Eleverna behöver bjudas på lite motstånd, och som lärare tror jag inte att man ska vara rädd för att det är lite tråkigt ibland. Du såg ju i dag – några elever uttryckte i början av lektionen att det var tråkigt. Men båda två var till slut ganska engagerade.

Hon konstaterar att eleverna är påhittiga och duktiga, men menar att de behöver träna på att lyssna på varandra.

– Det är ett lärtillfälle att lyssna på hur andra tänker. Det har de ganska svårt för, och vi tränar på det.

Skrivandet är en återkommande del av Annas undervisning. Hennes elever skriver ofta – och på olika sätt.

– Ibland handlar det om att skriva av det jag formulerar, och ibland skriver eleverna sina egna tankar. Det händer också att de får skriva tillsammans. Någon skriver en mening, en annan nästa. Det viktiga är att de får feedback – antingen av mig, någon i klassen eller en utomstående.

På plats under lektionen finns också Eva Lindgren, professor i språkdidaktik vid Umeå universitet. Hon har samarbetat med Anna Nilsson i ett forskningsprojekt och nickar instämmande.

– Det gäller att fånga möjligheterna till mottagare.

Värdet av att skriva tillsammans

Eva Lindgren lyfter också värdet av att skriva tillsammans, så som klassen gjorde under lektionen.

– Det är en bra modell. Anna visade vägen. Då får eleverna titta utan att själva göra, vilket frigör arbetsminne. De behöver inte göra många saker samtidigt. Eleven tittar, reflekterar omedvetet och tar in. Sedan får eleven göra själv och befäster det på ett annat sätt. Man utvecklas i flera steg. Och när eleverna jobbar tillsammans med varandra får de en hjärna till. Tillsammans får man brottas med uppgiften.

Att lektionen avslutades med en lässtund ser hon också som betydelsefullt.

– Läsning är värdefullt för skrivandet. Det är väldigt mycket läsning som ingår i att skriva – både av sin egen text och av andras. De hänger ihop, och eleverna behöver båda.

Och så är det de där små orden.

– Man har stor nytta av sambandsord som ”därför”. Och om man lär sig ”för det första, för det andra, för det tredje” så vet man att man behöver tre argument. De där små orden hjälper till att bygga en text.

Förändring i undervisningen

För Anna Nilsson har deltagandet i forskningsprojektet inneburit en förändring i undervisningen.

– Att få delta har gett mig så mycket. Dels vad forskning innebär, dels att få ta del av resultaten och bedriva evidensbaserad undervisning. I dag har jag ett annat sätt att analysera det jag gör. Numera söker jag dessutom stöd i forskningen på ett annat sätt. Varför gör jag egentligen det här?

Tillsammans har lärare och forskare tagit fram en lärarhandledning som kan beställas från universitetet.

– Och vi forskare lärde oss mycket av lärarna, konstaterar Eva Lindgren.

– Många gånger hade vi kommit på en övning, men så sa Anna: ”Nej, det där kommer inte att funka i klassrummet.” Hon har expertisen därifrån, som inte vi har. För mig blev det uppenbart att om man ska bedriva skolforskning måste man arbeta tillsammans med lärare, inte minst för att kunna ställa relevanta forskningsfrågor.

Blivit en central del i undervisningen

Efter att läraren Anna Nilsson deltagit i ett praktiknära forskningsprojekt vid Umeå universitet har just mottagaren blivit en central del i hennes undervisning.

– I projektet pratade vi mycket om hur viktigt det är med mottagare. Det har jag tänkt på sedan dess. I årskurs sju får mina elever skriva sagor för förskoleklassen och ettorna, som de ska läsa upp för dem. Då kommer de på sig själva: ”Jag kan inte skriva om blod och mord, jag ska ju läsa upp det här för de små.” Det blir lite självreglerande.

När hon undervisar i årskurs nio brukar hon visa två texter: en som i grunden är mycket bra, men som hon medvetet har försett med stavfel och grammatiska missar. Och en som är innehållsligt svagare, men korrekt skriven.

– Då får man syn på vad det betyder att kunna sina skrivregler. Eleverna tycker alltid att den bästa texten är den som egentligen är sämre – men korrekt skriven.

Lägstanivån har höjts

Efter många år som svensklärare har Anna Nilsson upplevt teknikskiftet med datorer, mobiler och sociala medier.

– Allt är inte dåligt med mobiltelefonerna. I och med dem skriver ju alla i dag. Förr fanns det de som inte skrev alls. Numera skriver de i alla fall sms och i olika chattforum. Lägstanivån har därmed höjts.

Att låta eleverna skriva om något som angår dem är en annan nyckel. När åttornas uppehållsrum i ett skyddsrum i källaren riskerade att stängas, fick de skriva argumenterande texter om varför de behövde det.

– De texterna lämnade vi till vår rektor, Håkan. Då hade de en mottagare.

Elevernas bristande stavning och grammatik har dominerat vinterns skoldebatt. Men att reducera skrivande till rätt eller fel riskerar att skymma det viktigaste, menar skrivforskaren Eva Lindgren. Skrivande handlar ytterst om kommunikation och demokrati.

Vinterns stora skoldebatt har kretsat kring läsning och skrivande. I en undersökning från Vi Lärares specialtidning Ämnesläraren uppger många lärare att elevernas skrivande är undermåligt.

Men bilden behöver vidgas, menar Eva Lindgren, professor i språkdidaktik vid Umeå universitet.

– Om man säger att någon är dålig på att skriva, så väcks frågan: Vad är bra skrivande då? Debatten har handlat mycket om att eleverna är dåliga på att stava och om stor och liten bokstav. Det är, vad man brukar kalla, ytnivån i en text.

Hon betonar att skrivande är betydligt mer komplext än så.

– Skrivandet handlar ytterst om kommunikation och yttrandefrihet. Man ska kunna, vilja och våga skriva. Lever vi i ett textsamhälle – och det gör vi – måste man ha redskapen och hitta orden när man vill uttrycka något. Man ska kunna anpassa sin text till en mottagare så att det man vill säga faktiskt går fram. Och man ska inte vara rädd för att göra det.

En del av helheten

Samtidigt vill hon inte avfärda betydelsen av korrekthet.

– Vi ska inte underskatta ytnivån. Det finns starka normer kring hur en text ”ska” se ut, och vi bedömer ofta den som skriver utifrån just det. Men det är bara en del av helheten.

När hon själv möter elever ser hon något annat än en generation som inte kan skriva.

– Jag upplever att elever är fullt kapabla att skriva. Men det ser väldigt olika ut. De lärare som har svarat på enkäten beskriver ju det de möter, och jag ifrågasätter inte alls deras erfarenheter. Men om elever är svaga på en sak kan de vara starka på något annat.

Att debatten blev så ensidigt fokuserad på ytan tror hon hänger ihop med hur svårt det är att tala om skrivandets komplexitet.

– Tillsammans med kollegor har jag tagit fram en figur som visar några viktiga saker som behövs för att bli en säker skribent. Man behöver ett syfte, en mottagare, kunskap, återkoppling och träning. Det vet vi från såväl kognitiva som andra teorier om skrivande och lärande.
Risken med att ensidigt fokusera på fel och brister är, menar hon, att man missar skrivandets djup och kraft.

Demokratifråga

– Jag säger inte att ytan inte är viktig. Men glömmer vi djupet gör vi eleverna en björntjänst. Ytan kan vara rätt – men vad står där? Vad vill du säga? Vem lyssnar? Om ingen lyssnar kanske jag inte heller har något syfte.

I grunden är det en demokratifråga.

– Den som kan läsa kan ta till sig kunskap och information. Den som kan skriva kan skapa kunskap och information. Det är kärnan i varför jag ägnar mig åt skrivande. Vi ska inte fostra passiva medborgare. Vi ska fostra aktiva medborgare som kan ta del när de vill – och som kan delta, påverka och uttrycka sig i skrift när de vill det.