”Undervisning behöver inte vara något som är separerat från leken – att först har vi undervisning och sen går vi och leker. Om man har en gemenskap med barn och vuxna i leken så kan undervisningsaktiviteter skapas i respons på saker som uppkommer i leken”, säger Cecilia Wallerstedt, professor vid Institutionen för pedagogik, kommunikation och lärande vid Göteborgs universitet.


Ett exempel på lekresponsiv undervisning är att läraren tar en roll och skapar en berättelse tillsammans med barnen. Läraren kan beskriva förutsättningarna och fråga ”vad händer nu?”. Berättelsen som skapas när barnen bjuds in kan leda till nya faktakunskaper och att barnen sätter sig in i andras perspektiv. Samtidigt som läraren koordinerar ihop de olika barnen så att det blir en gemensam lek och aktivitet är det viktigt att de deltagande barnen upplever att de har ett handlingsutrymme, som också kallas agens eller agency.

”För att ha en valmöjlighet så måste man kunna distansera sig från den omedelbara situationen”, säger Cecilia och menar att barnet i den koordinerade leken måste uppleva att det har ett val att göra si eller så.

”Det är faktiskt kopplat till lärande. Att man lär sig att man kan se det på det eller det sättet. Det är avgörande för att man har agens.”