”Tänk dig känslan när andra barn sjunger ens dikt!”

När Konserthuset i Göteborg ville ge barn och unga tillgång till sina scener, både som publik och som aktörer på scen, startades ett projekt på vårterminen 2019 med elever och personal från fem skolor i Göteborgsområdet. Tillsammans skapade eleverna en serie konserter som framfördes på Konserthusets största scen ett år senare.

–  När jag hörde talas om projektplanerna såg jag en chans att studera flera aspekter av att elever med olika bakgrund arbetar med estetiska uttryck och samlas i ett gemensamt ”tredje rum”, säger Katharina Dahlbäck som är universitetslektor i ämnesdidaktik med inriktning svenska på Göteborgs universitet.

– Vi vet från tidigare forskning att estetiska uttryck som poesi, musik och dans kan spela en viktig roll för att hitta hållbara lösningar och visa på möjligheter för att leva ett hållbart liv. Nu ville vi undersöka vad de olika delarna av ett konstnärligt samverkansprojekt i Sverige kan betyda ur ett hållbarhetsperspektiv för elever, lärare och pedagoger, säger Katarina Dahlbäck som menar att det är avgörande i en demokrati att barns röster uttrycks och tas på allvar.

– Samtidigt har estetiska uttrycksformer en svag ställning i skolan trots att vi vet vilka möjligheter de har för att barnen får höras och synas. Därför var projektet väldigt angeläget och intressant att undersöka!

Dikterna tonsattes 

Tillsammans med Catarina Schmidt, docent i pedagogik vid högskolan i Jönköping och inriktad på språkdidaktik i yngre åldrar, samlade Katharina Dahlbäck material och intervjuade deltagare under projektets gång. Forskarna följde processen från de första mötena mellan producent, poesi- och musikpedagoger och klasslärare från en av de fem deltagande skolorna, till större workshops och repetitioner fram till konserterna som framfördes både för elevpublik och allmänheten. Skolorna som valts ut representerade både områden med låg socioekonomisk status och högre socioekonomisk status och omfattade elever från lågstadium till folkhögskola. Forskarna tittade framför allt närmare på två av klasserna i en av lågstadieskolorna som var mångkulturell och flerspråkig.

Eleverna fick till att börja med i sina respektive klasser utforska poesi genom att läsa, lyssna, skapa muntligt och skriva dikter om sina liv, tankar, framtidsdrömmar och upplevelser. Ett urval dikter tonsattes sedan av Göteborgssymfonikerna och framfördes av elever och musiker i Konserthusets största sal med plats för över 1 200 i publiken.

– Vi ville undersöka möjligheter och hinder för projektet och relationen mellan det vi kallar rumslig, social och didaktisk inkludering. Det vill säga att alla samlas i samma rum, konserthuset, att alla känner att de kan göra sig hörda och bidra och att de får lära sig något nytt! Just poesi har fantastiska didaktiska möjligheter genom att alla kan utmanas oavsett vilken språklig nivå man ligger på. Har man aldrig tagit del av dikter förut har man chansen att få vara med om upplevelsen att upptäcka orden och formuleringarna. Har man redan skrivit mycket poesi tidigare så finns det ju ingen gräns för hur mycket man kan utveckla sitt språk!

Intervjuerna och resultaten från fältstudierna analyserades för att sedan användas i resonemanget om hur de kan svara på frågorna hur musik- och poesiprojektet kan bidra till inkludering och vilka betydelser samverkansprojekt som musik- och poesiprojektet, mellan aktörer inom kulturliv och skola, har för social hållbarhet.

Det blev tydligt i klasserna som forskarna studerade att poesin öppnade nya möjligheter för de som i vanliga fall inte utmärkte sig i språk.

– Lärarna berättade att de själva blev förvånade över vilka elever som skrev dikterna som musikpedagogerna valde ut för att tonsätta och som producenten och regissören tog med i föreställningen, säger Katharina Dahlbäck.

– Det var ofta eleverna som inte utmärkt sig i språk tidigare: de kanske inte behärskade stor och liten bokstav, punktering och den tekniska delen av skrivandet, men de använde ord och formuleringar som fungerade väl i det här sammanhanget.

”Elever som inte förväntades prestera växte”

– Lärarna beskriver i våra intervjuer att exempelvis nyanlända elever och elever med olika diagnoser – elever som inte förväntades prestera – växte både i klasskamraters och lärares ögon. Och för eleverna: tänk dig känslan när andra barn sjunger ens dikt!

Diktskrivandet användes också för att arbeta med svenska språket. På den flerspråkiga skolan som forskarna följde under processen var skrivandet enbart på svenska med syftet att träna på läsning, att stava och att lära sig synonymer och motsatsord.

Även om ett av målen med projektet var att själva föreställningen skulle hålla hög konstnärlig kvalitet fanns framför allt flera sociala mål kopplade till processen. Samarbetet med poesipedagogen, musiklärarna och Konserthusets personal var avgörande för att arbetet med poesi blev betydelsefullt, enligt de intervjuade klasslärarna som upplevde besöken av pedagogerna, med kompetens inom estetiska ämnen, som viktigare än själva föreställningen.

Ett par av klasslärarna uttrycker i intervjuerna att det gynnade alla elever att arbeta kreativt och multimodalt med språkutveckling när eleverna skrev, sjöng, rappade, dramatiserade och filmade. Det blev också mer lustfyllt även för de elever som förväntas klara sig bra inom mer traditionell undervisning.

Valet av skolor från innerstadsområden och förorten bidrog till både social och rumslig inkludering. För eleverna från innerstaden var det ovanligt att åka till förorten och vice versa och att de sedan uppträdde på samma scen var viktigt för den rumsliga inkluderingen.

Enligt forskarna är projektets resultat i linje med tidigare forskning om hur förutsättningarna för samverkan mellan skola och kulturliv ständigt förändras och att samarbetet måste anpassas. Forskarna konstaterar också att projektet bidrog till förbättrad kulturell och social interaktion utifrån ett hållbarhetsperspektiv. Resultatet visar också att det är möjligt för grupper från olika sociala miljöer att samlas i ett ”gemensamt deltagarorienterat konstnärligt projekt med ett tydligt mål”, där alla deltagares bidrag värdesätts vilket kan främja ett socialt hållbart samhälle.

Referenser och lästips

Dahlbäck, K., & Schmidt, C. (2021). ”Jag vet att man inte kan förändra världen, men man kan ha ambitioner” – sociala hållbarhetsperspektiv på ett musik- och poesiprojekt. TForskning och undervisning, 9(3), 89–113.
forskul.se/tidskrift/volym-9-nummer-3-2021/jag-vet-att-man-inte-kan-forandra-varlden-men-man-kan-ha-ambitioner-sociala-hallbarhetsperspektiv-pa-ett-musik-och-poesiprojekt/

Göteborgs Symfoniker. (2020). På väg. GSO.
gso.se/program/konserter/familjekonsert-pa-vag/