Gunn Nyberg har genomfört flera studier om rörelseförmåga och rörelsekunnande, där hon intervjuat elitidrottare inom bland annat stavhoppning och friåkning på skidor.
Om man är medveten om hur man rör sig och kan sätta ord på sitt sätt att röra sig kan rörelseförmågan utvecklas. Det gäller för en elitidrottare och för elever i gymnasiet, enligt en studie om löpning där två klasser deltog.
– Men det handlar inte om att lära sig springa på ett visst sätt, ett ”rätt sätt”, utan på ett sätt som passar eleven, sammanhanget och syftet, säger Gunn Nyberg som forskar om rörelsekunnande och rörelseförmåga.
Av: Johan Boström
Publicerat 2024-06-12
Att inom ämnet idrott och hälsa utveckla rörelsekunnande framför specifika rörelsetekniker kan av vissa uppfattas som del av en slags kravlös laissez faire-mentalitet inom undervisning.
– Det är precis tvärtom eftersom det är mer komplext att ha rörelsekunnande i fokus än att bara lära sig en viss rörelse steg för steg. Utforskande undervisning för att utveckla rörelsekunnande kräver mer av både lärare och elever, säger Gunn Nyberg som är professor i idrottsvetenskap och idrott och hälsa på Universitet i Agder, Norge, och som tidigare har arbetat som lärare i idrott och hälsa och svenska i både grundskola och gymnasium.
Gunn Nyberg har genomfört flera studier om rörelseförmåga och rörelsekunnande. Bland annat har hon intervjuat elitidrottare inom stavhoppning och friåkning på skidor om de avancerade rörelser som idrottarna använder för att hoppa så högt som möjligt eller skapa ett visst uttryck eller genomföra en viss rörelse på skidor. Det handlar om integrerade mentala och fysiska förmågor som ofta inte är formulerade av idrottarna, precis som inom musik och hantverk.
– Det rörelsekunnande som elitidrottarna utvecklat kan användas i skolans undervisning utan att det betyder att eleverna ska bli bra på vissa specifika sporter. I stället handlar det om att lära känna sin kropp och sina rörelser för att utveckla sin egen förmåga att röra sig och använda sin kropp.
Att röra sig är något som de flesta är vana att göra utan att reflektera över hur och vad man gör.
– Föreställ dig en tillvaro där du bara kan gå eller springa rakt fram. Att då behöva lära sig att svänga eller passera ett hinder så har vi inte ord för det och på samma sätt är det när vi ska beskriva vad vi faktiskt gör när vi svänger snabbt samtidigt som vi springer.
Under en lektion fick eleverna prova på att springa på olika sätt med armarna som de inte vara vana vid.
Uppmärksamma sin rörelse
I studien med elever från två gymnasieklasser genomförde Gunn Nyberg och två lärare en serie lektioner som utvecklades med syfte att utveckla sin förmåga att uppmärksamma sitt eget och andras sätt att röra sig i löpning. Tester före och efter undervisningen, flera lektioner som utvecklades för att underlätta för eleverna att uppmärksamma sitt sätt att springa, visade att rörelseförmågan hade utvecklats hos eleverna.
För- och eftertesterna bestod av att eleverna filmades när de sprang i olika sammanhang och med olika syften och att de intervjuades med frågor om hur de upplevde springandet och hur de rörde sig. Elevernas beskrivning av hur de upplevde och uppfattade sitt sätt att springa blev vidare och mer nyanserat i eftertestet jämfört med förtestet. Eleverna använde också termer och aspekter av upplevelsen som forskarna inte hade förväntat sig. Exempelvis var många uppmärksamma på omgivningen vilket kan bidra till att man kan få en uppfattning om hur snabbt eller långsamt man närmar sig eller passerar ett fast föremål. Även upplevelsen av trötthet och vilka delar av kroppen som var spänd kunde bättre beskrivas av eleverna i eftertestet.
Forskarna valde ut armföringen som en aspekt på att springa som studerades mer noggrant, en så kallad ”kritisk aspekt” för lärandet: att uppnå ett mer ändamålsenligt sätt att springa.
Exempel på frågor som eleverna svarade på under lektionerna var ”vad händer i kroppen och hur påverkar det din löpning när du springer på olika sätt mellan linjerna?” ”Vilket eller vilka sätt att använda armarna verkar vara mest ändamålsenligt för att kunna göra snabba riktningsförändringar men ändå behålla så hög fart som möjligt?”.
Under en lektion fick eleverna prova på att springa på olika sätt med armarna som de inte vara vana vid: med armarna låsta bakom ryggen och med armarna låsta framför kroppen, med armarna sträckta ovanför huvudet och på valfritt sätt.
Eleverna fick också i uppgift att springa fram och tillbaka dels med överdriven armpendling fram och tillbaka i löpriktningen, dels med armarna hängande utmed sidan. Under tiden skulle de vara uppmärksamma på hur de olika sätten att röra sig påverkade steglängden och stegfrekvensen.
Efter de fysiska löpmomenten spelades elevernas diskussioner in när de diskuterade forskarnas frågor med varandra eller i helklass.
Skillnaderna i för- och eftertest
Efter analysen av elevernas samtal och diskussioner, och efter analysen av videoinspelningarna, visade det sig att undervisningen hade bidragit till att elevernas uppmärksamhet på det egna sättet att röra sig hade ökat. Forskarna tror att bidragande faktorer kan vara att eleverna erbjöds att pröva ord och begrepp för att beskriva sitt sätt att röra sig och att eleverna i undervisningen uppmuntrades att uppmärksamma sitt eget och andras sätt att röra sig under rörelseuppgifterna.
Ett exempel på skillnaden mellan för- och eftertestets resultat är följande citat från en elev som svarar om sitt sätt att röra sig när eleven sprungit mellan koner med snabba riktningsförändringar
Förtestets svar:
”I den första mellan då körde jag så här snabba fötter så de gick fort att svänga me bena”.
Efter-testets svar på samma fråga:
”Ja, desto närmare konerna man kommer desto snabbare fötter å här använder jag armarna som … alltså när man svänger som eh … för balansen å sen är de för fartökningen liksom …desto snabbare benen går desto snabbare går armarna”.
”Vi sviker eleverna om deras rörelseförmåga enbart innebär att kunna röra sig enligt en viss teknik.”
Vad skiljer den här undervisningen från traditionell undervisning om rörelse i fysiska aktiviteter?
– Det är vanligt att man undervisar med utgångspunkt från en viss teknik i en rörelse och så får eleverna lära sig den stegvis och genom att läraren korrigerar fel. Men då går eleverna miste om den kroppsliga självkännedomen som utvecklas parallellt med att lära sig en viss rörelse, säger Gunn Nyberg som också betonar att vissa rörelser kan vara mer ändamålsenliga än andra i en idrott.
– Om eleverna ska lära sig crawla så är det en viss simteknik med vissa rörelser för att andas och röra sig framåt. Men det kan man lära sig på ett utforskande sätt och som samtidigt utvecklar elevernas rörelseförmåga. Vägen dit kan vara lite slingrig, men då kan vi få igång elever som tycker att det är meningsfullt och intressant!
– Att utveckla sin rörelseförmåga innebär inte att vilken rörelse som helst duger. Men vi sviker eleverna om deras rörelseförmåga enbart innebär att kunna röra sig enligt en viss teknik.
Gunn Nyberg är professor i idrottsvetenskap och idrott och hälsa på Universitet i Agder, Norge, och har tidigare arbetat som lärare i idrott och hälsa och svenska i både grundskola och gymnasium.
Referenser och lästips
Carlgren, I., Nyberg, G. (2015). Från ord till rörelser och dans – en analys av rörelsekunnandet i en dansuppgift. Forskning om undervisning och lärande, 3(14), 24–40.
forskul.se/tidskrift/nummer-14-februari-2015/fran-ord-till-rorelser-och-dans-en-analys-av-rorelsekunnandet-i-en-dansuppgift/
Nyberg, G. (2018). Att urskilja och erfara sitt sätt att springa – kan elever lära sig det i idrott och hälsa? Forskning om undervisning och lärande, 6(1), 43-63.
forskul.se/tidskrift/volym-6-nummer-1-2018/att-urskilja-och-erfara-sitt-satt-att-springa-kan-elever-lara-sig-det-i-idrott-och-halsa/
Nyberg, G. (2015). Innebörden av att kunna ’house hop’ – rörelsekunnande som kroppslig förståelse. Forskning om undervisning och lärande, 3(15), 5–21.
forskul.se/tidskrift/nummer-15-juni-2015/inneborden-av-att-kunna-house-hop-rorelsekunnande-som-kroppslig-forstaelse/
Nyberg, G. (2014). Ways of knowing in ways of moving : A study of the meaning of capability to move (PhD dissertation, Department of Ethnology, History of Religions and Gender Studies, Stockholm Univeristy).
urn.kb.se/resolve?urn=urn:nbn:se:su:diva-102527
